Längtan efter vårt mirakel

Jag var på Sophiahemmet i torsdags och trodde att jag skulle få börja en ny kur Puregon (sprutor).
Men nej, då visar det sig efter ultraljudet att jag fått en cysta efter sprutorna så nu måste vi vänta en månad innan vi kan göra ett nytt försök.

Okej, ingen jättekatastrof men jag är rätt less på att vänta.
NÄR är det vår tur?
Suck..

Det kanske var "meningen"..
Hade jag inte fått en cysta hade insemineringen blivit dagen efter mammas begravning.
Kanske inte hade tagit sig då med tanke på hur dåligt jag kommer må då.
Ja, man kan ju bara spekulera men kanske, kanske är det så att allt händer av en anledning?

Vi kommer ju självklart försöka på egen hand som varje månad..
Men har det inte tagit sig på 2 år, så varför skulle det göra det nu?.
Well, hoppet är det sista som överger en.
En dag...


Jag och Pelle ska åka till min moster i Jakobsberg idag.
Har inte träffat henne på 3 år.
Är förmodligen pga mammas död som vi nu ska ses.
Tråkiga omständigheter men ska ändå bli skönt att träffa henne.

Hörs en annan dag.

Kram

Jag lever med ångest, har nog gjort det så länge jag kan minnas.
Har dock inte insett att det inte är normalt.
Jag trodde att alla känner som jag gör.
Jag träffar en terapeut, dock inte av denna anledning..
Jag har väldigt dålig självkänsla som jag behöver jobba på.
Men efter bara 2 samtal har saker flutit upp till ytan från min barndom.
Inser att jag blivit väldigt skadad av saker som hänt mig.
Att min mamma har dött spär på ångesten och jag tror att det är därför jag fått panikångest.
Ni som känner mig minns att jag hade enorma sömnproblem för ett tag sen.
Det var i samband med det som jag fick min första panikångestattack.
Jag var ensam hemma, Pelle var på jobbet..
Jag fick hjärtklappning (brukar få det ibland) och började genast tänka att: "Hjälp, jag kommer dö"
Jag trodde alltså på riktigt att jag skulle dö.
Bad att Pelle skulle komma hem.
Han förstod precis vad jag gick igenom och sa åt mig att ta en kvarts av det piller som han hade (han skulle ha det när han skulle till tandläkaren då han har tandläkarskräck).
Jag gjorde det och panikångesten släppte direkt.

När jag fick en ny attack iförrigårkväll förstod jag först inte varför jag mådde så dåligt.
Var på väg in till akuten och trodde på riktigt att jag inte skulle överleva natten.
(Sjukt äcklig känsla det där!)
Efter att Pelle försökt lugna mig och jag läst på internet insåg jag att det var panikångest.
Då förstod jag att det inte var något farligt.
Det höll i sig i mer än en timme men jag ville inte ta något piller eftersom jag skulle upp och jobba tidigt.

Nu går jag ständigt runt med rädslan att det ska komma tillbaka..
Får ta upp detta med min terapeut den 23:e när jag ska dit igen.

Har tänkt mycket, är det verkligen läge att skaffa barn nu?
Men så tänker jag att mitt liv får inte stanna bara för att jag förlorat min mamma.
Hon hade inte velat det.
Hennes högsta önskan var ju att få barnbarn.

Jag mår inte bra nu men det kommer bli bättre. På alla sätt.
Först och främst måste jag jobba bort ångesten och därefter jobba med min självkänsla.
Så bebisverkstaden kommer inte pausa pga detta.
Skulle förmodligen må ännu sämre då tror jag.
Imorgon ska jag till Sophiahemmet igen.
Kommer nog börja med en ny "kur" sprutor då.
Sen blir insemineringen förmodligen nästa lördag. Denna gång tar det sig :) Eller hur?


Ska ta en dusch och sen åka hem till älskade syster och Novah-Lee! <3
Kram

Min kropp fattar mer än mitt huvud. Igår kväll fick jag min andra panikångest attack. Trodde på riktigt att jag skulle dö. Helt sjukt! Antar att jag mår sämre än jag trott. Får se vad min terapeut säger när jag ska dit den 23e. Sitter på jobbet nu, har lunch. Som typ är slut nu. Skriver imorrn igen, och förklarar lite bättre. Hej så länge

Jahapp.. då kom mensen nyss.
Är väl inte mer besviken än jag var innan egentligen (även om det nu blev bekräftat) eftersom jag testade negativt och har känt att mensen ska komma.
VARFÖR vill det sig inte?
6 miljoner spermier och 2 ägg.. Trodde fan det skulle gå.
Får ta nya tag även om det känns jävligt hopplöst.

Vi fick papper från IVF Huddinge i fredags.
Har skickat tillbaka ett svar som dom bad om så att vi kan få komma på första mötet där.
Hoppas verkligen inte vi behöver ta till IVF, utan att det tar sig nästa inseminering (om 2 v).
Är ju så satans lång väntetid här.. 1½ år. Nu har vi förvisso stått sedan Oktober (tror jag) men ändå..
Blir ju ingen bäbis förrän tidigast Dec 2012/Jan 2013.
Suck!

Vill inte vänta mer! Vill att vi ska få bli gravida NUUU!
Usch är tungt det här..

Nej har massor att göra på jobbet. Stress stress.

Hörs inför nästa inseminering.

Kram

Hej på er!
Ja som rubriken säger.. När ska det vända för mig?
Haft en riktig skitvecka!
Kunde inte hålla mig från att testa och det var negativt såklart. Hade väl inte förväntat mig nåt annat egentligen..
Förstår bara inte varför det inte tar sig för oss? :(
Har dessutom tänkt väldigt mycket på mamma och mått dåligt över det.
Och som om det inte vore nog så har jag flera nätter i rad drömt att pappa dör. Usch!

Inatt drömde jag dock lite trevligare.. ;) Drömde att jag och Mikael Persbrandt skulle ha sex, hahaha!
Hann dock vakna innan det blev nån action ;P

Nu när jag vet att det inte tagit sig känns det som att jag vill ge upp..
Dock har vi bara gjort en insemination så kanske borde ge det fler chanser.
Eller rättare sagt, vi SKA ge det fler chanser.
Men det känns bara så meningslöst :(
Vill som sagt inte behöva vänta 1 ½ år på IVF. Blä :(


Vaknade kl 8 imorse av nån jävla maskin här utanför.. Tycker dom håller på att bygger och har sig jämt.
Min älskade Chatrine och bäbis är på väg hit snart, myyys!
Stackarn hade dock inte fått sova speciellt mycket inatt men det kan hon göra här :)
Jag tar gäärna Novah-Lee :D

Sen ikväll ska jag och Pelle åka och storhandla.. Skönt det!

Nej, vi hörs en annan gång.

Ciao