Längtan efter vårt mirakel

Ja idag är ingen bra dag..
Jag har fått för mig att jag redan borde känna något och eftersom jag inte gör det så har jag nu inbillat mig att det inte tagit sig.
Om jag ser till fakta så är det omöjligt för mig att känna några gravsymptom 2 dagar efter inseminationen.
Ägget har förmodligen inte ens kommit fram till livmodern.
Men jag är sån här.. Ena dagen är jag väldigt hoppfull och tänker att denna gång har det nog tagit sig.
Men så finns det dagar då jag tänker att det aldrig kommer gå.

Måste försöka sluta analysera allting..
Om jag blivit gravid så kommer det visa sig, likaså om jag inte blivit gravid.
Denna väntan tar kål på mig.


Idag jobbar jag kväll, uuusch! Haatar att stänga. Är inte hemma förrän tidigast 22:15.
Det absolut enda positiva med det är att jag får sova hur länge jag vill :)
Idag blev jag dock väckt av katten 9:30. Jag hade gärna sovit en stund till.


Yngsta bonusen frågade ifall hon och hennes två tjejkompisar kunde få ha mys/filmkväll här hos oss på fredag.
Tanken var då att jag och mannen skulle gå ut eller nåt och vara borta till 12 på natten.
Tjejerna är 12, fyller 13 i år. Hur hade ni gjort?
Jag litar såklart på henne men känns ändå inte helt safe att lämna dom själva här.
Funderar på att ringa mamman och höra med henne, eller be Pelle göra det iaf.
Han och jag är kanske lite för liberala..? Eller kan man lämna 3 st 12åringar ett par timmar?..
Tänk om dom eldar upp huset, haha!
Behöver lite råd så om någon kan tänka sig in i denna situation eller kanske själv varit i den så skriv gärna :)


Hörs snart igen!
Kramar